Mitt livs första fotbollsmatch borde väl antagligen sammanfattas i en dikt, eller har någon ett lämpligare förfaringssätt att föreslå? Ett limerickinspirerat versmått kändes mer relevant för just denna begivenhet än det sapfiska, så jag hoppas att ni överser.
Tofflan och Coachen och jag
tog oss till Globen en dag
för att titta på män
som sprang efter en
liten boll, delade i två lag.
Det var lite för kallt för kavajen,
blåste nästan så kallt som på kajen.
Men vi hade halsduk,
den var grönvit och mjuk,
för vi skulle heja på Bajen
(För att säga precis som det är:
Just min halsduk var snarare skär
men jag menar som grupp
var vi en grönvit trupp
och jag var ju i alla fall där.)
Vi drack först en öl, som sig bör,
med stadion precis utanför.
När jag såg mig om
var jag en av dem;
de grönvita som bara stör.
Vi tog läktaren i några kliv.
Jag begrundade mitt perspektiv:
”Såhär mitt i smeten
försvinner råheten
och ingen jag ser har nån kniv.”
Sen kom själva Bajen på planen
och tjut hördes från hela klanen.
Oartikulerat
men klart engagerat,
det var som att sätta på kranen.
Där får vi lämna vår fotbollsmatch för idag, för det ringer på dörren och jag ska helt enkelt bli lite coachad. Hur gick det för Bajen? Vad ropade männen på bänkraden bakom oss? Vad hände när jag blev akut kissnödig mitt under Jönköpings straffläggning, och vad gjorde Tofflan med sin halsduk? Missa inte den rafflande fortsättningen, sannolikt publicerad imorgon kväll.
0 svar