Ja jag vet att jag sa att jag sannolikt skulle publicera andra halvlek av torsdagens dikt i fredags, men ni vet hur det är med sannolikhet. Här kommer den i alla fall:
Alla männen bakom oss höll låda
De dryfta’ allt de kunde skåda
De skrek ”jävla boll”
när det blev ett noll
till Jönköping (inte till båda).
Och på andra sidan var klacken.
De tog halsdukarna från nacken
och höll dem i skyn
som ett gäng paraplyn
och trallade inför attacken.
När Hammarby gjorde ett lika,
då började alla att skrika.
Coachen blev så glad
som om hon fått choklad
(den lyxiga, inte från Ica).
Nånstans där började jag känna
att kissblåsan började spänna
Jag försökte stå ut
men viskade till slut:
”Jag tror att jag snart måste ränna!”
Det var rent ädelmod Coachen visade
när vi båda gick undan och kissade.
Bajen gjorde två-ett
och hon log bara brett
trots målet som hon alltså missade.
Tofflan tog det rätt lugnt hela tiden.
Hon höll halsduken på (lite vriden).
Men vid Hammarbys straff
pep hon som Edith Piaf
så hon var ändå smittad av striden.
Matchen slutade fem-två, erfor jag.
För alla en lycklig historia
utom Jönköpings klack
i ett minimalt fack,
deras pappor och flickvänner, tror jag.
Lättnaden var enorm hos publiken.
Deras halsar var hesa av skriken.
Det var nåt om en plats
och poängen som satts
i den där fotbollsmatematiken.
Ett samlat betyg från vår trapp:
Matchen var ganska rolig och rapp
och, det hör inte hit,
men är min favorit:
De sprang jättelångt och jag slapp.