cirkusmannens frestelse

Ni som vet hur jag höll på och nördade mig när Asus eee 901 skulle släppas, kan kanske tänka er in i hur fullkomligt besatt jag har varit sedan jag bestämde mig för att skaffa en smartphone.

Det hela började med att alla i min närhet plötsligt gick omkring och hade smörgåsstora skärmar i byxfickorna. Och inte bara där, gömda bakom manchester och gabardin – nej de florerade plötsligt vid kopieringsapparater, på nattduksbord och mellan ölglasen på Judys. Detta pågick alltså under en lång period innan jag bestämde mig för att involvera mig i saken (eftersom jag tillhör de där som på 90-talet skulle ha påstått att Internet var en fluga om jag inte varit så upptagen med puberteten och fältbiologerna). Till slut fanns de överallt, skärmarna. På bussen, i klassrummen, folk pratade om Iphone som om de fick betalt. Och en dag hände något.

Det var min kollega, vi kan kalla honom Cirkusmannen, som plötsligt köpte en Ericsson Xperia Pro. Av godhet, eller kanske som led i en lömsk plan för att slippa nörda ensam på jobbet, erbjöd han mig att låna den i två veckor, med motiveringen att han själv inte behövde den. Jag vet, det låter underligt, men kom ihåg att han är en cirkusman.

Första veckan med Xperia Pro upptäckte jag att internet ingick i mitt telefonabonnemang. Jag har fortfarande svårt att tro på det, men det står faktiskt så när jag går in på min sida. Därefter upptäckte jag glidskrivet. Slide keyboard kallas det bestämt, och det är en näst intill magisk funktion som gör att man kan glida med sin fingertopp över tangentbordet lika njutningsfullt som man stundom glider med fingrarna över diverse andra små ytor i livet. I just detta fall får det till resultat att ordet man försöker skriva kommer upp så fort man har glidit färdigt, och om man inte behärskar sig kan det resultera i att man blir till sig.

På detta följde raskt fler upptäckter. Anteckningsappar som hämtade ur mina vildaste fantasier, ordspel som sånär fick mig att missa min tunnelbanestation. Jag upptäckte att jag kunde plocka fram ett piano när jag gick luciatåg och behövde ett Bb till Betlehems Stjärna, och att jag precis när som helst kunde kolla upp vad jag missade på tv. Så kom dagen då Cirkusmannen ville ha tillbaka sin telefon.

Min vånda blev inte kortvarig. Som vanligt tog det några dagars intensiv efterforskning och ett par trånande besök hos Phone House att bestämma mig, men så rask har jag sällan varit, som när jag beslutsam stegade in på Elgiganten och köpte mig en Xperia Ray. JAG VILL KÖPA DEN HÄR TELEFONEN, sade jag med så stark och beslutsam stämma att ett par tre andra kunder köpte samma telefon i ren förskräckelse.

Sedan den dagen har mitt liv koncentrerats till en 4,2×7,3 centimeter stor yta. Vid ett fåtal viktiga tillfällen har jag slitit blicken från den, såsom när jag träffade (den sympatiska) upphovskvinnan till Glappet, eller när provexemplaret av Tillbaka till henne plötsligt låg i min brevlåda. Oh ja, det där sista får ni alldeles snart beskåda själva, när jag gör mitt premiärinlägg från självaste telefonen. Nu blinkar den lite. Den älskar mig bestämt.