en liten kärleksförklaring

Det är så lätt att vara ensam, nästan så att man kan få för sig att det är det man är menad för. Eller snarare är det så svårt att passa ihop med andra människor, så att ansträngningen att slipa kanterna av sig tar över och man till slut undrar vem det är som är knäpp. En fråga som i sig kommer med en befängd presupposition, nämligen den att om två skaver så är det nödvändigtvis så att en av dem är knäpp.

Det är svårt att veta vad som är rimligt att förvänta sig av en annan människa, vem var det som sa att inte ens hjärnans två halvor riktigt kan förstå varandra? Det är svårt att visa sina brister – det skulle ju kunna visa sig att man gör rätt i att dölja dem. Alltså att man verkligen, verkligen gör rätt i att dölja dem, att det är något fel på en, på riktigt. Det är ibland svårt att bara hålla någon i handen, för det betyder att man står för något som enligt statistiken är en illusion.

Jag vill bara säga att de senaste månaderna har det varit väldigt lätt.