Det har hänt. Jag har jympat för mycket. Vem hade i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig att jag – Sara Lövestam – skulle utföra en äkta motionsform för mycket? Det var i tisdags jag kände hur det killade en aning i halsen och Coachen förbjöd mig att jympa. Jag kan ju gå dit men ta det lite lugnt, sa jag. Nej, det kan du inte, sa hon. Och hon hade rätt (hon har det så ofta att jag måste dansa segerdans när hon har fel). Nu sitter jag här med huvudet fullt av snor och begrundar den otippade besatthet av Friskis & Svettis som jag ägnat mig åt den senaste månaden. Äter vitlök och vitaminer för att inte missa passet på söndag. Dekorerar mitt hänglås till omklädningsrummet. Går kanske en aning överstyr, men om jag inte hade haft ”överstyr” i mig hade det å andra sidan aldrig blivit några böcker.
Det bästa med att gå och jympa är varken att jag numera kan ha mina favoritlinnen igen eller att jag bevisat mig själv som en mogen person som inte skäms över att stå och göra rörelser i grupp. Det bästa är att det är kul på riktigt.
Det sämsta är att man måste dricka vatten för att inte bli uttorkad under en timmes motionerande och armhävande. Eftersom uppskattningsvis 90 % av alla besökare på Friskis är kvinnor, blir golvet plaskvått av allt spill. Det är ju som bekant snudd på omöjligt för kvinnor att få vattnet att träffa munnen. Man siktar. Vänder upp ansiktet. Tänker ”den här gången”. Man kämpar.
En annan sak jag kan rapportera efter en dryg månads träning, är att jag inte är immun. Tämligen oreflekterat har jag haft en idé om att alla andra blir starkare när de tränar men inte jag. Lite som att jag tror att alla utom jag kan lära sig köra bil. Till min förvåning fungerar min kropp precis som de allra flesta andras, jag orkar mer och Coachen hävdar till och med att hon har förnummit en muskel som jag inte hade förut. En gång när vi gjorde plankan tänkte jag ”ska vi inte göra den längre än så?”. Ni kan kalla mig Hulken.
Utom idag, idag kan ni kalla mig hulkningen. Jag hade nästan glömt hur glad jag borde vara alla dagar när jag inte har snor i huvudet och rivjärn i halsen.