Det var zorban

Kommer hem till Sverige och sjunker ner i min soffa, äter mitt bröd, kramar min säng för jag är en riktig kräfta och de är hemkära. När jag var yngre förstod jag inte vad som menades med hemkär, jag trodde att det hade något med heteronormativitet och äventyrsolusta att göra och ville inte associeras med saken, men nu vet jag att det betyder att man älskar sin egen hushållsassistent och hur det luktar i ens hall. Tofflan frågar hur det var på semestern och jag sprutar ur mig osammanhängande svada. Den låter ungefär så här:

En dag åkte vi glasbottenbåt till en annan strand, vi såg inga delfiner men jag såg en rocka lyfta från sandbotten och flaxa iväg, jag tror att rockor är mitt favoritvattendjur faktiskt, förutom förstås såna där jätteskumma sjöhästar som dansar och är bögar du vet.

I alla fall, det var värsta kaptenen på båten, han gick runt i sitt skägg och sjömansmorrade åt alla att de måste smörja in sig med solskyddsfaktor och att delfinerna bara kommer ibland och bara om man jublar och klappar i händerna. Vi badade från båten två gånger, ett gäng guppande blonda huvuden någonstans i Medelhavet. Sedan kom vi in till stranden. Den var sådär orörd du vet, lång och sandig och ett gammalt par hade hittat dit och satt och njöt av ensamheten. Där lade båten till och ett fyrtiotal svenskar, ryssar, engelsmän och holländare vällde upp samtidigt som kaptenen drog igång vad som måste ha varit Absolute Disco på högsta volym. Han morrade åt oss att vi skulle sätta upp parasollen riktigt nära vattnet, själv satte han upp ett volleybollnät i vattnet och instruerade oss att spela killarna mot tjejerna.

Han flirtade förresten med mig, tror jag. Han pratade i alla fall med mig hela tiden, och så hade vi en skum dialog angående att jag ville ha vegetarisk mat. Sedan frågade han om jag och Coachen var systrar. Vi såg på varandra. ”Do we look like sisters?” frågade vi. ”Okej, so friends”, svarade han. ”Well … you’ll just have to think about that”, svarade jag för jag ville inte bli strandsatt på en aldrig så paradisisk strand genom att genomföra prideparaden på fel ställe. Han såg perplex ut. ”What?” frågade han. ”What you mean? Now you tell me, what?” ”I like your shoes”, sa Coachen. Han lyste upp. ”Thank you! I bought them at a market.” ”They are very nice”, sa Coachen. ”We’re going swimming now, bye.”

Coachen gick för övrigt runt med illusionen att alla skulle förstå att vi var gay för att hon hade ett regnbågsarmband. Hon underskattade den grekiska hbt-osynlighetens makt.

En gång gick vi hem från en taverna, och på vägen till hotellet lade hon armen om mig och gav mig en puss. Just då kom en bil förbi på den i övrigt öde vägen, och i bakrutan såg vi ett chockat mansansikte. Han stirrade så att vi kunde se hans ögonvitor i tjugo meter, och innan bilen försvann bakom en krök hann vi se hur bilföraren justerade sin backspegel för att kunna se oss. Några sekunder senare kom samma bil backande tillbaka runt krönet, och stannade en liten bit ifrån oss. Fyra personer vräkte sig bakåt för att kunna se bättre. De skrattade, såg exalterat på varandra, pekade faktiskt bakom sin bilruta. De stod kvar en stund.

Gräshopporna gav hela ön en tickande, gnisslande ljudmatta. Två gånger, på två olika ställen, hittade vi såna där enorma, gröna syrsor, och båda gångerna saknade de ena benet. Hur kunde det komma sig? Tappade de benen? Hade de gömt dem? Mysteriet var ett faktum.

Sista kvällen råkade vara Coachens födelsedag. Hon hade bett mig att inte berätta det för någon, men jag valde att ignorera det och fick i stället Christina på hotellet att ordna tårta, karaoke och dansgolv. Jag vill härmed passa på och rekommendera vårt lägenhetshotell. Googlar man ”gay friendly Kefalonia” så hittar man ingenting, och man får liksom chansa. Kanske får man skumma blickar om man håller handen, kanske får man lite mindre fetaost i sin sallad, kanske får man till och med en predikan. Men på Metaxatos studio apartments fick vi facebookvänner och frågan ”hur länge har ni varit tillsammans?”. Vi fick ovationer när vi sjöng ”my girl” på karaoken, vi fick en kram när vi lovade att skicka en regnbågsflagga.

Hon visste inte att regnbågsflaggor symboliserade gay friendly. Kan ni visa mig en bild? frågade hon, så att hon skulle kunna köpa en till hotellet. Vi skickar en, lovade vi, och hon gav oss sin mejladress. Nej, du förstår inte, sa vi. Vi SKICKAR en.

Det visade sig att Coachen gillade sin fest, trots yppandeförbudet jag brutit mot. Jag tolkar det som att jag alltid bör agera tvärt emot hennes rekommendationer. Efter karaoken, som dominerades av de tre engelska barnen beskrivna i tidigare inlägg, blev det dans, och Christina drog igång en zorba. Zorba är en dans som … Om du tänker dig en svensk långdans, och så sätter du den i en dj-utrustning och scratchar den så att benen ibland går åt ena hållet men ibland tillbaka, och så sparkar de ibland utåt och ibland dansar framåt. Då har du en zorba, och då förstår du att det inte är så konstigt att ett av de engelska barnen råkade trampa på Coachens lilltå. Stoisk och butch som hon är, så sa hon bara till mig att hon hade råkat få ett barn på tån och gick och pillade på musikutrustningen en stund. Lite senare viskade hon att tån eventuellt var bruten men att jag inte skulle berätta för någon. Nu vet vi, sa hon när hon i slutet av kvällen haltade med mig för ett nattdopp i poolen och tån långsamt började bli lila. Nu vet vi vad som hände de gröna syrsorna.