Jag är smickrad och stolt över ert förtroende för min fysiska kapacitet, då över hälften av er (hittills) har gissat att jag funderar på att bli friskisledare. Jag funderar i själva verket på en hel massa grejer varav ett mindre antal hänger i tisdagens poll, men det som för stunden ligger närmast är faktiskt piercingarna. Ack, så jag ältar. Jag väcker Coachen mitt i natten, sätter handen för näsan, mässar: ”med, utan, med, utan … vad tror du? Menvaknarå, vad tycker du?”
Det som slog mig var nämligen följande: Om jag idag hade vaknat upp utan piercingar och fått valet att skaffa dem, så hade jag inte gjort det. Och till skillnad från tatueringar säger inte en piercing ”en gång var jag yngre och tyckte att det här var snyggt”, utan ”en gång var jag yngre och sedan glömde jag att ta ut mina piercingar”. Eller? ELLER? Vaknarå!
Du kan ju testa, mumlar Coachen sömnigt. Och om du saknar dem kan du sätta dit dem igen. Nu sover vi.
Problemet är att jag inte kan testa. Mina näsringar sitter så hårt och fast och rakt genom tårkanaler och nervändar, så att jag behöver gå till en mycket ömsint piercare för att de ska glida ut utan besvär. Och när jag väl har gjort det, kan jag inte gå tillbaka nästa dag för att få dem insatta igen, den typen av offentlig ambivalens skulle helt enkelt besvära mig. (Den här typen av offentlig ambivalens däremot, den känns helt befogad.)
Coachen snarkar till. Jag är ensam med mina tankar. Jag konstruerar en marknadsundersökning. Den ger mig 20 procents chans till benägenhet att ta ut piercingarna, ett stort förtroende för min förmåga att leda ett friskispass samt en kommentar som får mig att vilja skriva en musikal. Piercingarna sitter kvar. Än så länge.
ps. Jag har inte tänkt sluta jobba på sfi.
ps. Jag tänker inte börja skriva deckare.
0 svar
Ok: Vad sägs om att ta ut dina piercingar, hos en förstående snäll piercare, punkt?, och sedan har du dem ur åtminstone året ut, kanske t.o.m. ett år.
Sedan, om du saknar dem, kan du sätta i / förnya de/-n du ev. saknar – för det verkar ju, som du skriver, ändå inte som att de sitter så lämpligt ur ta-ur-eller-sätta-i-själv-aspekt.
🙂
Coachen tyckte samma sak, men min invändning är att de lär växa ihop tämligen omgående och att det inte är så kul att ta hål genom ärrvävnad. Eller att ta hål som 32-åring för den delen, när piercingar från början ingick i min ungdomsrevolt. Åker de ur så åker de ur, helt enkelt.
Alternativet ”pierca sig någon annanstans (ex. andra näsvingen), efter att gamla växt igen, finns ju också – men låt det gå en tid mellan ur- och nytag.
Ok, förslag: Du får året ut på dig att fundera, men inget velgnäll till Coachen (hey, lugn och ro! :-þ ). Om du inte kommer på någon bra anledning, utöver velandet, att behålla dem så åker de ur i början av 2013, i annat fall sitter de kvar där de sitter.
?
🙂
(Aaah, jag är så bra på att besluta åt andra.
För egen del är jag ett velmonster.)
Coachen hälsar och tackar för omtanken. Igår hade jag bestämt mig (okej, man kan nästan säga att jag … i princip … HAR bestämt mig) och berättade för mina elever (läs: arkitekter från Iran, ingenjörer från Rumänien, advokater från Spanien) att jag tänkte ta ut dem. Alla skrek ”neeej!”. En egenföretagare från Nigeria invände att de verkligen passar mig. What?
Ta ur dem hos piercare nr 1, och om du dagen efter ev. har ett starkt behov att sätta i dem igen så får du gå till piercare nr 2 på andra sidan stan, så behöver ingen av dem få veta om din oförmåga att ta ett varaktigt beslut. Men då måste de sitta fast helt sjukt hårt nu då, kan du inte ens snurra på dem lite fram och tillbaka?
Jodå jag kan snurra på dem, men jag kan inte bända isär dem för att få ut den lilla kulan som agerar lås. Och ringarna är himla tighta, så det måste in en ytterst liten piercingtång för att bända isär dem utan att samtidigt förstöra min näsvinge… Tack för att ni engagerar er! 😉
Ut med dem!
Du tänker ju redan tanken och förr eller senare måste de väl ut, you go girl!
har du kommit så långt i ältandet som detta är det bevis nog för att du egentligen VILL ta ut dem. Nu ska du bara igenom det sentimentala, ångesten över förändring och insikten att du börjar bli gammal 😉 Men sanningen är nog att du egentligen är redo…
Hmm det här känns inte riktigt bra. Är 31 och funderar på att skaffa en ny piercing i helgen. Betyder det att jag måste ta ut dem när jag blir 32?
Förresten var jag på väg att ta ut min septum i våras men nu vill jag ha fler istället. Det kan svänga. 😀 (Hjälper att veta va?)
Plocka ut dem! Såg filmen med ditt boksnack i Sigtuna (gillade!) och tänkte faktiskt att du har vuxit ur den där piercade stilen.
Ställ dig frågan: Funderar du på att ta ut dem för att du inte längre tycker att de är snygga?
(något jag personligen i så fall inte håller med om, men det är å andra sidan inte min näsa det gäller)
Eller är det trettiårskrisen som spökar? ”Oh no, I must start acting my age!” Och om det är så, fråga dig då om du tänker ge efter för den känslan, och om det då bara kommer att stanna vid piercingarna eller om du tänker klippa dig och skaffa ett jobb också?
Jag tycker att piercingarna passar dig, oavsett ålder. Å andra sidan är det ju knappast som att du skulle förvandlas till en groda utan dem (hoppas jag), så häng inte upp dig för mycket på det.
Inte kanske att de inte är snygga, men ibland känner man (läs jag) att det är dags för en förändring och att det yttre inte matchar det inre längre. Det handlar inte om någon press på att jag ”måste” se ut på något särskilt sätt på grund av min ålder, utan mer en nyfikenhet på hur det skulle kännas. Som när jag sparar ut håret. Eller rakar av mig det. Eller skaffar en ny tatuering. Eller tar på mig en kavaj. Jag har haft piercingarna i tio-tolv år nu och börjar känna mig mindre och mindre fäst vid dem. Fastän de uppenbarligen är oerhört fästa vid mig.
Sen vore det kanske på sin plats, om du väljer att behålla dem, att byta ut just de ringar du har mot något som är lättare att flytta på, ett par snygga studs till exempel. Det låter ju lite otympligt att inte kunna hantera dem alls på egen hand.
Om de inte är i vägen så behåll dem! När du verkligen inte vill ha dem så kommer du att veta det (pga den starka känslan av att verkligen inte vilja ha dem) och då kan du ju ta ut dem utan att ångra dig.
Du är snygg i dem!