näsans öden och äventyr del 2

För er som knappt har kunnat sova av ovisshet och spänd förväntan. Ni som följt min ett inlägg långa följetong om piercingvalet och slitit ert hår över att inte veta.  Avgörandet kom idag. Under dramatiska omständigheter, ska nämnas, för i Farsta Centrum hade polisbilar, brandkår, jourbil och ambulans samlats vid tunnelbanan, där något uppenbarligen tragiskt hade hänt. Precis samtidigt gick jag in på den suspekta hår/kropps/nagel/piercing/tatuering/hudvårdssalongen där de säkert skulle vaxa och pynta ens punani också om man bara bad dem, och frågade killen i kassan om han kunde hjälpa mig att ta ut mina ringar. Det kunde han, sade han.

Vi gick in bakom ett litet skynke och han tog fram en tång. Jag blev rädd. Det finns en viss typ av tång som kan bända isär mycket små och hårda metallringar på ett väldigt kontrollerat och mjukt sätt. En sådan tång hade inte den här gossen. Han hade den som kräver muskelkraft med två händer, och som lätt slinter om man inte får fäste på en gång. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill på något sätt aldrig att saker som kräver muskelkraft och lätt slinter ska sättas i samband med min näsvinge. Näsvinge, tårkanal, nervändar, tång, hårt sittande piercingringar. Jag kan inte förklara närmare, ni får helt enkelt lita på mig.

Det tog tid, smärta och om inte blod så en rodnad som kunde misstas för detsamma. Men nu är ringarna ute. Eftersom jag ändå gillar hål och bestämt mig för att behålla dem, så lät jag piercinggossen förse mig med två pluppar i stället, som jag fick välja ur en pluppask som han förvarade under disken. Av hjärta, dödskalle, yin och yang, flames samt schackruta, så valde jag schackruta, och går därför numera runt med två ytterst små schackbräden på höger näsvinge. Hoppas att några överintelligenta kvalster finner sin väg dit i natt så att inte piercingfabrikens små målartomtar köpt schackfärg i onödan.