en reva i folkhemmet

Vaknar mitt i natten och tänker på Reva. Det är en akronym som börjar med ordet ”rättssäkert” och det måste vara ironi.

När jag går med mina sfi-elever till Polismuseet börjar guidningen med fastslåendet att polisen har två stora uppgifter i Sverige: Minska brottsligheten och öka tryggheten. Det är det senare jag tänker på när jag vaknar mitt i natten.

Om ”minska brottsligheten, öka tryggheten” inpräntas i mina elever under bara två timmars rundvandring på polismuseet, så måste polisen i stort ha en väldig kunskap kring hur man ökar trygghet, tänker jag. Jag menar, det måste finnas analyser och forskningsresultat som sprids bland poliser för att grunderna i hur man bygger trygghet ska finnas där. Men om de inte finns, så kan jag berätta vad som får åtminstone mig att känna mig otrygg. Så kan man jobba vidare utifrån det.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor omkring mig som är precis lika laglydiga som jag men ändå blir behandlade som mer misstänkta än jag bara på grund av sitt utseende, namn eller språk. Det gör mig otrygg av två orsaker: 1. Det betyder att alla inte är lika inför lagen och att allt jag lärt mig om Sverige kan rubbas på en sekund. 2. Grupper som blir behandlade som misstänkta slutar förr eller senare att identifiera sig med majoritetssamhället. Det är det farligaste som finns, och ”otrygg” är en underdrift.

Jag blir otrygg av att höra hur vissa poliser behandlar svenskar som är på väg till jobbet. Ju mer privilegierad jag fattar att jag är, desto mer otrygg blir jag. Jag vill att alla som finns omkring mig ska känna sig lika respekterade och ses som medborgare på samma sätt som jag. Inte för att jag är världens godaste människa. Utan för att jag kan tänka logiskt.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor, i mitt land, som inte vågar söka vård av rädsla för att polisen ska stå där och vänta – eller att vårdpersonalen ska ange dem . Inte för att de har rånat, stulit, slagit någon, klottrat, gått mot röd gubbe, himlat åt något någon sagt. Utan för att de är där. Så länge vi människor vet att vi, våra lagar och våra rättssystem inte är fullkomliga – och det hoppas jag innerligt att vi vet – måste det finnas ett minimum av medmänsklighet i marginalen. Det måste finnas en förståelse för att vi kanske inte vet allt, kanske trots allt inte är säkrare än den iranske bögen själv på vad som väntar honom om han åker tillbaka. Och om han bryter ett revben måste han våga gå till en doktor.

Jag blir otrygg av att läsa hur gränspolisernas överordnade uppmanar sina anställda att strunta i grundläggande regler för vilka man ska behandla som misstänkta. Jag kan tänka mig hur resonemanget går, och jag kan tänka mig att man i en viss position har fått helt omöjliga order som går stick i stäv med lagar om rasprofilering. Det spelar ingen roll – att poliser struntar i överordnade lagar och regler gör mig ändå mer otrygg än om de skulle använda metoder som gav färre gripanden. Godtyckligt polisarbete är nämligen motsatsen till rättssäkerhet, och rättssäkerhet är vad som står mellan oss och diktatur/polisstat/kaos/militärkupp/annan väldigt otrygg verklighet.

Jag blir framför allt otrygg av insikten att människan aldrig lär av historien. Att vi lever 2013 och fortfarande inte fattar att grunden till fientlighet, krig och misär är att vi delar på människor. För att föreställa en art som för kunskap vidare från generation till generation, som bara behövde uppfinna hjulet en enda gång, som kan bygga vidare på Copernicus, Marie Curies eller Leonardo da Vincis insikter, är vi helt enkelt sjukt glömska när det kommer till mänskliga konflikter. Implementerandet av Reva och tusen tanklösa kommentarer på Internet, visar det.

Det är därför jag inte kan somna om på flera timmar.