livet och livet

Jag tänkte blogga om de vansinniga biljetterna som man måste förstå sig på för att kunna åka mellan Stockholm och Uppsala med pendeltåg. Om jag vore mer sadistisk som lärare skulle jag ge mina elever webbövningen: Gå in på sl.se och ul.se och ta reda på hur mycket tilläggsbiljetten kostar om man redan har ett SL-kort.

Det går inte, och vet ni varför det inte går? För att tilläggsbiljetten kostar olika mycket beroende på om man åker till eller från Uppsala, och ett vanligt logiskt sinne (som exempelvis mitt eller mina elevers) kan inte greppa denna sanning utan letar vidare efter det verkliga svaret. Förra helgen satt jag och Coachen och letade oss galna på UL:s hemsida, tills vi skrek rakt ut och hötte mot himlen med våra nävar darrande i vrede. Tilläggsbiljetten för en person med SL-kort som åker från Stockholm till Uppsala kostar 60 kronor. När exakt samma person ska åka exakt samma tåg tillbaka kostar tilläggsbiljetten 90 kronor. Det närmaste jag kan komma ett sådant resonemang är skidliftar, där man betalar för ena riktningen (uppåt) men inte för den andra (nedåt). Jag trodde inte att jag skulle säga det, men UL/SL-prissättningen är mer befängd än verbfraser.

För att öka på förvirringen, så har UL-automaterna nästan aldrig funkat när jag har försökt köpa denna ologiska 90-kronorsbiljett (en SJ-biljett på samma sträcka kostar 82, men jag kan ibland tänka mig att åka pendeltåg för att jag har medföljande släktingar som ska gå av på diverse pendelstationer). Antingen står det att automaten är avstängd, eller så händer det ingenting när man trycker på knapparna. När de i undantagsfall har fungerat, så har informationen på skärmen varit grovt otydlig – betyder ”tilläggsbiljett SL” att man vill köpa en tilläggsbiljett som gäller för SL eller att man vill köpa en tilläggsbiljett till sitt SL-kort (dvs en UL-biljett)? I lördags hände ingenting när min syster försökte betala i automaten (vi valde den dyraste biljetten på skärmen för säkerhets skull) och vi frågade en förare. Han ryckte på axlarna, sade ”dörrarna stängs” och lämnade oss på perrongen med våra betalkort och vår frustration. Vi köpte en SJ-biljett och drog slutsatsen att vi ändå inte vill åka med ett tåg i en så destruktiv och ojämlik relation som SL och UL verkar lida av.

Det var det jag tänkte blogga om, men sedan stötte jag på en asylsökande bög på biblioteket. Jag har träffat honom tidigare, i hbt-sammanhang, och för en gångs skull kände jag igen en människa. Vi tog en fika och pratade lite, om sånt som livet, vädret och mordhot. Han sa att han hoppas att Migrationsverket ska förstå honom, när han berättar om verkligheten han har flytt från. Man kan bli slagen om man är som han är, i hans hemland Bangladesh. Kan man, svarade jag och han nickade. Det var lite det som hände, sa han. Han blev misshandlad av några, men han hade tur för de trodde till slut att han var död och lämnade honom på gatan där någon annan hittade honom. Så nu vet alla där hemma att han är homosexuell, och så fort han kom ut från sjukhuset förstod han att han måste fly. Vad kan man säga? Jag sa att jag hoppas att han får stanna. Han log ett försiktigt leende, verkade knappt förstå vad jag menade med att man kan vara sig själv här. Sa inte orden, sa ”people like me” eller ”the way I am”, och jag kände igen ögonen hos någon som fortfarande är kvar i rädslan. Jag sa att jag önskar att jag kunde göra något, han sa att doktorn på vårdcentralen säger samma sak och han undrar varför alla vill hjälpa honom. För att du är snäll, sa jag. För att du har en energi som säger att du inte vill någon något ont. Han tittade ner i sin coca-cola och hela hans röst var full av gråt som inte fick komma fram. Min egen familj kommer att döda mig om jag åker tillbaka, sa han. Ibland undrar jag vad jag har gjort för fel. Vad har jag gjort för att min egen familj ska bli mina fiender och jag aldrig mer kan åka tillbaka till mitt land? Allt jag svarade kändes som om det var gjort av papper, men jag svarade i alla fall: Det finns så många som helt enkelt inte förstår. Jag hoppas att det vänder snart för dig, för du förtjänar ett vackert liv. Han nickade. Jag hoppas det. Och du då, frågade han, har du alltid velat bli författare?

Var var jag nu igen? Jo, SL och UL och deras olika taxor för oss svenska medborgare som försöker nyttja vår mänskliga rättighet att åka pendeltåg. Väldigt jobbigt.