Det är skönt i hela kroppen att läsa allt som är det bästa ni har gjort, från skilsmässor till barn och majsknäckebröd. Fortsätt gärna berätta!
När jag ställde frågan tänkte jag nästan omedelbart samma sak som en av er som kommenterat, nämligen att det bästa jag har gjort är att lära mig ett språk. Ganska grundligt dessutom, och med en sådan kärlek att det ibland känns som om språk är jag och jag är språk. Å andra sidan är språkinlärning något som händer (nästan) alla människor, och det var förstås mer en instinkt än ett beslut, precis som att födas.
Så om jag ska välja något som kanske inte alla har gjort, så är det bästa jag har gjort att komma ut ur garderoben. Från flera års skam, osund teater och självförakt, och ut i ljuset. Tretton år senare ger det mig fortfarande lyckorysningar när jag tänker på det, och eftersom det är helg firar vi detta med en liten musikvideo.
[youtube:http://youtu.be/A9KXkDMEPag]
Att komma ut för mig själv var det största, och styrkan i känslan av att acceptera mig själv slutar aldrig att lysa igenom i mina böcker. Det berättade jag för den polska journalisten som igår intervjuade mig med anledning av min likhet med Lisbeth Salander.
Har jag glömt att berätta det? Jo, för någon vecka sedan mejlade de från UD och frågade om jag kunde tänka mig att intervjuas av en polsk journalist som sökte efter någon att prata med om Lisbeth Salanders påverkan på unga tjejer i Sverige. Och de hade förstått, på UD, att jag ofta liknats vid just henne. Detta var ungefär samtidigt som min roman Tillbaka till henne, som handlar om kvinnlig rösträtt, komplicerad kärlek och egenvärde hamnade i följande sällskap på DN:s kultursidor:
Min mamma sammanfattade det ganska bra: ”Alltså, sammanhangen du hamnar i.”