tio års navelludd till beskådan

Inte trodde jag, när jag fyllde 23, att min 33-årsdag skulle inledas med en timmes skivstångspass på Friskis & Svettis.

Vid närmare eftertanke var det mycket jag inte visste när jag fyllde 23. Som till exempel vilket hjärtekrossat vrak jag skulle vara när jag fyllde 24. Vad jag skulle jobba med när jag hade slutat läsa strökurser och jobba extra på Systembolaget. Hur jag ett och ett halvt år senare skulle sitta på en fest och hångla med någon helt annan tjej än den jag, vid 23 års ålder, trodde var mitt liv, min framtid och mitt allt.

Något jag verkligen inte visste, var hur min känsla för den här kroppen skulle förändras. Under de första 28 åren av mitt liv var den något jag hade med mig, som jag kunde njuta av och som orkade vissa grejer men inte andra, (vilka därmed klassades som oviktiga). Vid 20 års ålder kunde jag äta en påse chips om dagen utan att det på minsta vis påverkade vare sig kropp eller psyke, tre år senare bodde jag i Rotebro och utnyttjade till fullo Coop Forums erbjudande om påskgodis för 2,90 (max två kilo per hushåll). Under några år var jag beroende av Coca-cola, och min enda motionsarena var dansgolvet på Bitch Girl Club och Häcktet.

Och så var det en dag, år 2008, när det hade blivit sommar och jag skulle ta på mig mina shorts. Och så hade de uppenbarligen krympt, för jag kunde inte knäppa dem – för inte kunde väl själva kroppen förändras? Alltså, andras kan ju det, men min? Den som har fungerat på samma sätt i tio år? Det var då (eller kanske lite senare, när saken etablerat sig) som det slog mig, i erfarenhetsmedvetandet i stället för det allmänna informations-ditot: Det jag gör med den här kroppen står i direkt proportion till hur den kommer att fungera framöver.

Det skulle aldrig, aldrig ha slagit mig, när jag var tjugotre, att jag över huvud taget skulle sätta min fot på Friskis & Svettis. I mitt liv, någonsin. Att tantjympa tre gånger i veckan skulle rädda mitt flås, mina muskler och mina shorts – och att jag skulle vakna långt före klockan 12 en sommarmorgon för att boka ett gruppträningspass benämnt ”skivstång intervall”.

Jag visste inte att jag skulle börja borsta med mellanrumsborste för att slippa tandsten, trots den obehagliga känslan, och inte att jag skulle börja se Coca-cola som något man dricker några gånger om året och med måtta. Att jag en dag häpet skulle tänka att ja – min kropp är banne mig mitt tempel.

Och den där tjejen jag skulle komma att festhångla med … Jag visste inte hur hon och jag under de påföljande sju-åtta åren skulle gemensamt och växelvis dissa och ignorera varandra, för att på min 33-årsdag vakna upp tillsammans och äta födelsedagsfrukost i vår gemensamma lägenhet innan jag gick iväg till ett skivstångspass på Friskis. Men i min dagbok, dagen när jag fyllde 24 år, skrev jag:

Om jag behöver någon, så skulle det vara någon som vill sitta hela natten med mig och rita den perfekta tatueringen, någon som vill sitta i gräset och prata om frihet, någon som vill vara med mig i ett hav av tyg, papper, klister, färg och vita t-shirts med mig och hänga färdiga kreationer på en lång tvättlina. Jag skiter väl i sex, om det inte är av den överrumplande, oundvikliga, ivägsvepande sorten, och jag skiter väl i ”flickvän” om det inte är någon som verkligen får mig att känna allt det där utan att jag försöker.

Så jag hade det ändå någonstans på känn.

Man kanske kan tycka att det som borde ha förvånat mig var att jag vid 33 års ålder skulle ha publicerat tre (och väldigt snart fyra) romaner, blivit översatt till tyska och franska och att jag skulle komma att ägna fredagarna åt att döma tävlingar i radio. Men det är nog det enda som inte skulle ha förvånat mig.

Så, för att avsluta detta års navelskåderi, här kommer listan. Det som skulle ha förvånat mig allra mest, om någon hade sagt det till mig den 13 juli 2003:

1. Sara, det kommer att skita sig mellan dig och tjejen du tror att du ska gifta dig med. Det som händer kommer att mosa ditt hjärta och ta dig flera år att laga.

2. Sara, du kommer ibland att äta fisk.

3. Sara, ditt alternativa funkband kommer inte att slå igenom och få skivkontrakt. Vid närmare eftertanke spelar ni inte ens funk.

Ps. Det här är jag vid 23 års ålder. Frisyren kallade jag ”inverterad flugsvamp”.