Apropå föregående inlägg kan jag härmed presentera hur det INTE var när jag växte upp i Svenska Kyrkan. Så här. (Önskar att jag kunde bädda in filmen men Jehova har tydligen inget samarbete med wordpress)
Tre saker slår mig med denna film så pass hårt att jag klickar ”skapa nytt inlägg” för att dela med mig.
1. De måste ha så jäkla mycket resurser. Filmen går att se på 132 språk (plus minus en handfull, det var knepigt att räkna och scrolla samtidigt) varav jag inte ens hört talas om hälften. Kissi, är inte det en retuschbloggare? Ga, twi och yao är härmed mina nya favoritspråk och dangme låter bara helt fantastiskt. De har hittat barnröstskådespelare på ewe, hausa och haitisk kreol! Tänk om Migrationsverket hade en bråkdel av deras översättarresurser.
2. Är det verkligen Jehovas vittnen själva som har gjort filmen? Jag måste dubbelkolla. Ja, det är de. Jag hade kunnat svära på att det var en ateistisk karikatyr – eller är det en infiltratör som medvetet gjort mammans ögon läskigare än ormens?
3. Jag har läst en hel del om sekter och hjärntvätt, det är ett av de områden som fascinerar mig mest, men den här filmen fick en annan del av min hjärna att förstå: det är inte bara i Svenska Hollywoodfruar som skuld blandas med Jesus i ett livslångt dåligt samvete. Att lämna en sekt är (för många) att ständigt ha en liten, eller stor, känsla i bakhuvudet att man har gjort någon väldigt ledsen. Någon som ser allt och omfattar allt är nu riktigt bedrövad och besviken på dig. Och det börjar när man är så liten att det andra säger är allt som faktiskt är.
Jag har nu sett den där filmen på svenska, xhosa, swahili och amerikanskt teckenspråk (entusiastisk kille!). Mammans ögon kommer att förfölja mig i mina drömmar: Vill du att Jehova ska bli ledsen?
0 svar
Hugaligen och stackars kid! Nu måste jag kolla om det är lika illa på swahili. Men han kunde väl ha fått lämna tillbaka leksaken till kompisen som han fått den från och inte bara slängt den i soptunnan. Va?