I ett par dagar har jag gått runt som en osalig ande, för att jag inte vetat var en person ska ha lagt en viss grej i kapitel 30 i en bok som ska komma ut om två år. Alldeles nyss kom jag på var grejen ska vara lagd, och lättnaden sade mig något om hur mitt arbete med synopsis har förändrats i takt med att jag skrivit fler böcker.
Att skriva synopsis har liksom gått från att låta som världens mest kreativitetsdödande uppfinning, till att vara den stora, fantastiska nyckeln till att skriva en helgjuten roman.
För nu, när jag vet var personen ifråga kommer att ha lagt den där speciella grejen, vet jag också att jag inte kommer att behöva göra några krumbukter när jag väl kommer till kapitel 30 (är på kapitel 4 nu), för mitt undermedvetna (och ibland mitt medvetna) kommer att ha jobbat åt det hållet hela tiden.
Att jobba med synopsis är på inget vis kreativitetsdödande. Det är dubbelt kreativt, för både dramaturgi (synopsis) och text ger precis så mycket utrymme för kreativitet som man tillåter dem. Att punkt för punkt sitta och skriva händelserna som bygger min historia gör att jag faktiskt kan skriva in de där knäppa bikaraktärerna och avstickarna som jag så gärna vill ha, och samtidigt ge dem en roll i dramat som dramat till slut inte kommer att klara sig utan.
Jaha, detta var kvällens lilla lovsång till synopsis. Nu ska jag gå med min lättnad till sovrummet, där Coachen ligger och tittar på filmtrailers. Hon har sagt att jag har verkat lite orolig de senaste dagarna.
0 svar