Åttonde mars överväldigar mig. Kanske för att jag har varit en del av den feministiska kampen så länge jag vetat att den funnits, och samtidigt sett så lite hända. ”Kampen fortsätter, sexismen ska krossas!” skrek vi i kör på nittiotalet och eftersom jag var tonåring trodde jag på det. Det är åtta år sedan jag skrev följande:
”De har inte lärt sig att tyda flickors signaler” förklarade en polis i Metro idag, när han fick frågan varför en snubbe stoppade in sina fingrar i en 16-årings underliv på ett äventyrsbad häromdagen. Ja det måste vara jävligt svårt. Tjejer skickar ju så konstiga signaler, först tar de inte ögonkontakt med en, sedan drar de sig undan när man kommer nära, sedan stelnar de till eller försöker vrida sig ur ens grepp och till råga på allt anmäler de en när allt är klart. Det verkar vara väldigt svårt det där, men som tur är har jag kommit på något revolutionerande och kan härmed presentera min anti-våldtäktsguide för dummies: En brud som inte vill ha något uppkört i fittan beter sig ungefär som en snubbe som inte vill ha något uppkört i röven. En bra tumregel (komplimentera mig gärna för mitt ordval) är att inte göra något alls. Om man är helt övertygad om att bruden verkligen sitter där i bubbelpoolen och väntar på att någon ska uppmärksamma hennes könsliga behov, kan man sätta sig några meter därifrån och avvakta, för då finns det tre alternativ. Antingen vill hon verkligen att just du ska komma och ta henne till extas. Då kommer hon förr eller senare att ta kontakt med dig och uttrycka detta behov väldigt tydligt. Alternativ två, och det mest troliga alternativet, är att du har misstolkat signalerna. Eftersom du avvaktar kommer det inte bli så pinsamt för dig när du upptäcker den saken, du kan bara låtsas att du var intresserad av själva badandet, eftersom det ändå är det man gör på badhus. Det sista alternativet är att hon visserligen är skitkåt, men inte på dig. I så fall gör du som man gör när man går förbi en filmpremiär som man inte är bjuden på – går förbi och låtsas att du ändå inte är intresserad.
”Om jag skulle ge ett råd till en tjej som ville välja karriär”, sade jag till Coachen i morse, ”så skulle jag tipsa henne om att välja vilken mansdominerad bransch som helst, där utbildning är det viktigaste kriteriet. Det finns en sorts naturlag, nämligen, som säger att kvinnodominerade branscher präglas av lägre löner. När fler kvinnor kommer in i en bransch, sänks lönen, så se till att välja ett yrke som aldrig kommer att attrahera så många andra kvinnor (Tycker du att det verkar osolidariskt att inte tänka på andra kvinnors löner, finns risken att du måste rösta på ett parti med liten chans att komma in i riksdagen, vilket gör dig ansvarig för hela valresultatet i september). Vad gäller den sexistiska jargongen som antagligen kommer på köpet, får du ha lite humor.”
Ge inte upp, det finns en morgondag, ylar Anna Book i min Spotify för det är inte bara kampdag, utan också schlagerdag. Och jag tänker på alla rösträttsbrudar som tänkte just så, i så många år, när våra mormorsmödrar var unga. De offrade något för Saken. Vissa offrade en eftermiddag, andra hela livsgärningar, för att morgondagens kvinnor skulle ha det lite lättare att höja sina röster. Och kolla, vi fick rösträtt! Det slutade vara lagligt att våldta sin fru! (Andra grejer blev inte så fantastiska som rösträttskämparna trodde då, läs några nummer Rösträtt för kvinnor om du har en stund över!)
Gudrun Schyman, Lawen Mohtadi, Alexandra Pascalidou är dagens Signe Bergman, Elin Wägner och Gulli Petrini för mig. De ger mig hopp och får mig att pallra mig upp. Kampen fortsätter, sexismen ska … inte stå oemotsagd.
Själv har jag inte gjort så mycket. Men i alla fall skrivit en roman i svensk rösträttsmiljö, med fler flator än i Fröken Frimans krig. Känns kommersialistiskt att nämna det, men den är faktiskt på rea.