Om jag är en fisk. Eller: Vad en sfi-lärare ser

Jag kommer nu att använda en fantastisk text, nyligen spontant inlämnad av en elev, för att den är fantastisk och för att jag tänkte berätta vad det innebär att kunna ett språk. (Jag har frågat eleven om jag får dela med mig av texten.)

Jag har visat denna text för ett antal personer (för att den gjorde mig så förtjust) och märkt att många genast ser vad som är fel. En sjuåring med svenska som modersmål kan peka ut ett helt gäng språkfel, en skriftmedveten sjuåring kan också peka ut kommateringsfelen. Fritt vald mobilförsäljare på gatan kan genast säga: ”Det heter inte ’vad ska göra’, det heter ’vad ska jag göra’. Det heter inte värför, stopa och kola.”

En språkvetare eller allmänt grammatikintresserad person kan göra en mer avancerad analys av texten. Typ jag, innan jag pluggade språkdidaktik på lärarutbildningen. En sådan analys skulle kunna se ut så här:

Om jag blir plötsligt en fisk. Vad ska göra.

Skribenten sätter punkt efter bisats. Meningen är därför ofullständig.
Satsadverbialet står efter det finita verbet trots att det är en bisats. ”Blir plötsligt” borde vara ”plötsligt blir”.
Huvudsatsen saknar subjekt. Den är därför ofullständig.

Det är som en intresse fråga.

Omotiverat ”som” (om skribenten inte är norrlänning).
Substantivet ”intresse” används som ett adjektiv. Ett alternativ är att skribenten menar ”intressefråga” och det är då fråga om särskrivning.

Och så vidare. Varenda mening går att analysera, och det var vad vi fick göra under ett seminarium på språkdidaktiken. Jag kände mig jätteduktig, för jag hittade väldigt många fel. Men sedan vände läraren på steken: ”Frågan är inte vad som är fel. Frågan är vad som är rätt, och vad som är nästa steg.”

Det är kanske det mest relevanta en person någonsin har sagt, när det gäller språkundervisning. Lyckligtvis (förhoppningsvis) sägs det på varenda kurs i språkdidaktik. Efter utbildning och tio år som sfi-lärare har jag fått en helt annan blick för texter skrivna av personer som håller på och lär sig språket. Den blicken säger så här:

• Skribenten kan använda svenska i skrift för att uttrycka abstrakta tankar och idéer. Texten är fullt begriplig.
• Skribenten använder genomgående presens och blandar inte tempus.
• Skribenten använder infinitiv efter hjälpverb (ska göra, ska undvika). Möjligen är detta mer etablerat vid vissa hjälpverb, eftersom ”ska” oftare än ”vill” följs av verb i infinitiv.
• Skribenten använder i princip alltid finit verb, och oftast subjekt, även där subjekt och verb endast fyller funktion som platshållare. ”Det är” betyder ingenting men krävs grammatiskt i meningen, precis som ”jag” i många av meningarna.
• Skribenten skriver på raden (i stället för t.ex. rakt över den), med bokstäver i jämn storlek.
• Skribenten spetsställer adverbiella bisatser, och visar fyra prov på att bisats följs av verb (fyra prov på en svår grammatisk regel är definitivt mer än en slump). Andra spetsställda bisatser följs dock av subjekt och ibland punkt.
• Skribenten använder relativa bisatser (t.ex. ”som jag vill”) på ett korrekt sätt, och blandar inte ihop dem med de överordnade satser de ingår i.
• Skribenten kollar upp stavning och rättar sig själv (se hur ”renara” har ändrats till ”rensar”)
• Skribenten stavar vanliga ord rätt, och ofta även mer ovanliga/svårstavade som ”plötsligt”. Innebär antingen att hen har lärt sig stavningen på många ord, eller att hen har goda strategier som t.ex. kan involvera användning av lexikon.
• Skribenten kopplar ihop huvudsatser med konjunktion, utan att blanda ihop ordföljden genom att t.ex. inleda påföljande huvudsats med verb.
• Skribenten sätter ibland punkt efter ensam bisats, men missar sällan punkt mellan huvudsatser (utan konjunktion), vilket tyder på medvetenhet om att punkter behövs mellan meningar. Efter punkt följer alltid stor bokstav.
• Skribenten använder retoriska grepp som upprepning.
• Skribenten har skrivit en relevant rubrik och underskrift, vilka följs respektive föregås av radbyte.
• Frågor följs av frågetecken, påståenden av punkt. Kommatecken används i samband med längre bisatser och vid uppradning.
• Skribenten uppvisar viss idiomatik och använder vanliga etablerade fraser som ”till slut” och ”jag gör som jag vill”.
• Skribenten sätter satsadverbialet före det finita verbet i en bisats (som jag aldrig känna i jordlivet), och missar det i en annan (om jag blir plötsligt en fisk). I huvudsatser sätts satsadverbialet alltid på rätt plats.
• Skribenten gör egna sammansättningar av substantiv, även om ”jordliv” i det här fallet råkar sammanfalla med ”jordeliv” som betyder något annat. Kan dock inte komma på ett bättre alternativ, som inte förstör det poetiska i ordvalet.
• Skribenten använder med få undantag obestämd och bestämd form på rätt ställen. Samma sak gäller singular och plural. Även i mer komplexa nominalfraser är bestämdheten rätt, t.ex. ”min korta berättelse” där adjektivet står i bestämd form och substantivet i obestämd, eftersom de följer på ett possessivt pronomen.
• Skribenten använder även ovanligare prepositioner på rätt sätt (t.ex. vid och mellan)
• Skribenten använder en hypotetisk möjlighet, som kan läsas som en symbol, för att förmedla en känsla. Skribenten sätter sig också in i ett annat, och i detta fall radikalt annorlunda, perspektiv.

Och så vidare. ”Vad är nästa steg?” undrar kanske den som läst hela vägen, men det har jag inte tänkt gå in på eftersom det här inlägget handlar om att det är svårt att använda ett nytt språk helt korrekt och att man lätt ser ett fel men missar många rätt. Och att det inte räcker med att kunna ett språk, för att kunna lära ut det. (Men nästa steg är att 1) fortsätta jobba på att alltid skriva subjekt i alla satser och 2) identifiera bisatser och se att de hör ihop med sina överordnade satser och inte kan stå som självständiga meningar.)

Fast egentligen skrev jag den här texten för att alla ska fatta vilken fantastisk text min elev har skrivit, och inte fastna på mindre väsentliga saker som hur man stavar till ”skrattar”.

Om jag är en fisk

Om jag plötsligt blir en fisk, vad ska jag göra? Det är en intressant fråga. När någon läser min korta berättelse, får den veta varför jag vill vara en fisk. Sanningen.

Om jag är en fisk, ska jag simma och simma som jag vill, och jag ska simma mellan hav, flod och ocean, utan att någon stoppar eller styr mig. Jag gör som jag vill. Jag ska leva i en annan, ren värld. Inget hat, ingen otrohet, inga krig.

Jag ska känna olika känslor, som jag aldrig kan känna i jordlivet. Om jag är en fisk, ska jag simma vid stora fiskar och rensa dem från småsaker.

Om jag är en fisk skämtar jag med fiskare, eller simmar till stranden och kollar på människor, som solar, skrattar och är kära. Om jag är en fisk ska jag undvika stora fiskar och gömma mig mellan växter. Till slut: Om jag är en fisk, ska jag titta på solnedgången varje dag, och jag ska aldrig, aldrig gå tillbaka till jordlivet.

En Fisk