Hej tvivel. Vi möts igen.

Det händer varenda gång.

Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.

Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Det är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.

Tills förlaget har läst manuset, och idisslandet vi kallar ”redigering” tar fart. I början av min författarkarriär var både förläggare och redaktör översvallande kring manusets förtjänster för att mjuka upp mig inför redigeringen, nu säger de ungefär ”som vanligt är det fina personporträtt och psykologiskt gripande, här är det jag tänkte på”, och så diskuterar vi manuset som om det inte var magiskt över huvud taget. Och jag känner, ju mer vi dissekerar det, att detta är 400 000 tecken utan minsta mening. Varför vill de ge ut detta?

En process som i stort består av att flytta de kommatecken som min redaktör vill att jag ska flytta bryts ibland av enstaka stunder då jag faktiskt dras med i mitt eget manus. ”Det här är kanske inte jättejättedåligt!” hinner jag tänka innan jag sjunker tillbaka i misstron och frågorna: Är det någon som ens kommer att förstå vad jag ville med detta? Är det inte för tjorvigt, för enkelt, för mycket dialog, för många perspektiv, för få komponenter, för tråkigt? ”Nu tycker jag att det känns bra”, säger redaktören och jag letar ironi i hennes röst.

Och plötsligt en dag surfar jag in på nätet och ser att boken ligger där. Det är flera månader kvar, men den har redan fått sin plats i cyberspace och man kan förhandsboka den om man vill. VÄNTA NU, skriker mitt inre och jag känner att jag inte alls är klar, inte över huvud taget, jag vet ju knappt vad jag har skrivit! (För att jag har glömt det, för att jag nu skriver på en bok som ska komma ut ett år efter den här.)

Det händer varenda gång, och jag klamrar mig fast vid det. Mitt jobb är att skriva bokmanus och sedan drabbas av tvivel. Förlagets jobb är att bedöma om boken är färdig, strunta i mitt tvivel och publicera böckerna medan jag jobbar på något som redan känns mycket, mycket bättre.

Här är i alla fall den där boken jag snackar om: http://www.piratforlaget.se/bocker/sanning-med-modifikation/

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.