Att skriva sig ur kroppen

Det här med att vara fast i en enda kropp. Jag har tänkt på det hela mitt liv, tror jag.

Jag minns tankar som jag hade när mina ben dinglade från alla stolar: Jag måste minnas hur det är att ha fötterna så här nära huvudet, för när jag blir stor kommer jag aldrig att kunna gå in i en annan, mindre person och känna hur det är. Jag måste minnas hur det är att spreta med fingrarna och se hur händerna ändå inte blir större än en muffin.

Jag har alltid haft en tanke, sedan tolvårsåldern: Tänk om jaget flyttar runt. Tänk om våra själar inte sitter i våra kroppar, utan stannar i en kropp i två dagar, två år eller två minuter. När de möter andra själar så byter de plats. Vi kan inte veta om det är så, för våra minnen stannar i hjärnorna och hjälper den nya själen tillrätta utan att det märks. Tänk om det jag minns är något som ett annat jag har gjort i den här kroppen, som lagrats i den här hjärnan, och jag tror att det var jag.

Det är så begränsande, har jag alltid tänkt, att vi bara får en kropp, en chans att uppleva världen från ett pyttelitet perspektiv. Vi vet inte ens vad andra människor har för smak i munnen. Vad är det egentligen, att vara en person och ha ett jag? Om man lyfter blicken från jorden och tittar på den och allt som händer: Vad är det för påfund, att stoppa in ett medvetande i en kropp och aldrig låta det komma utanför?

När jag ligger nära min sambo på nätterna, tänker jag på det. Jag undrar hur det är att vara hon. Jag undrar hur det är att ha hennes kropp, om blodet känns annorlunda när det far igenom hennes kropp än vad mitt blod känns i min. Jag undrar hur det känns när hon sväljer, hur ofta hon tänker på sin familj och vad hon ser i mig från sitt håll. Jag frågar henne, jag frågar alla jag kommer nära, jag läser kilometerlånga bloggar för att få världen från en annans håll. Och jag skriver.

Att skriva är ett sätt att flytta jaget. När jag skriver om femårige Malte, i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk, så är det det närmaste jag kommer att uppleva världen annorlunda. Och jag gör det. Saker som ligger på golvet blir plötsligt intressanta. Bord får kanter i huvudhöjd, och doften av vin och cigaretter ger mig dubbla känslor av trygghet och otrygghet. Barn blir mina jämnåriga och jag vill slå dem, för jag har så mycket ilska inuti mig och så få ord att uttrycka den med.

Jag skriver om Kouplan, som är papperslös och ständigt rädd. Rädd för polisen, rädd för vem han är på väg att bli om han fortsätter vara rädd. Jag åker tunnelbana och mitt hjärta börjar slå snabbare, för hon som står i gången har kroppsspråk som en polis, han som sitter bakom mig kan känna igen mig från förläggningen, det kan vara poliskontroll där jag går av.

Jag rollspelar med fingertopparna och tänker mig en annan kropp. En heterosexuell tjej som är trött på sitt liv, hur ser hon på sin pojkvän och vad ser hon i sig själv? Vad gör en transfob omvärld med livsutrymmet för en transkvinna, och hur mycket mod krävs det för henne att gå utanför dörren? Hur mycket mod krävs det för en rösträttskvinna att gå emot prästen? Hur mycket mod krävs det för en överklasstjej att gå ner i en båt med öns trashigaste?

Det är futtigt, har jag alltid tänkt, att vi bara får ett perspektiv var. En enda punkt i en värld hur stor som helst, men vi fick i alla fall språket. Det är som trådar mellan oss, nästan som broar fast bara nästan, för vi kan aldrig helt klättra över. Jag läser tills jag glömmer vem jag är, och jag skriver. Det är det närmaste jag kommer.

Blogginlägget publicerades ursprungligen på min författarblogg på Litteraturmagazinet.