Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit blogg på länge? Jo, för ert eget bästa. Ni är ju så kolossalt intresserade av viktiga saker, som hbt-frågor och sexköpslagen, världssvält och abortlagstiftning, rasism, mikroaggressioner och vad det innebär att vara feminist på rätt sätt. Det är jag också. Men jag har blivit angripen av ett grönt finger eller något, för så fort jag ska sätta mig och ha en åsikt visar det sig att mina tankar vimlar runt i ett surr, det låter ungefär ”å ena sidan … men å andra sidan … det är ju självklart att … men för att övertyga även den som inte tycker det måste man ju tänka på … och det här är en viktig poäng, men ska man då inte heller lyssna på det här, vem är perfekt, jo ingen, och det här andra är så hopplöst att man inte vet var man ska börja, kanske lite här, kanske i kanten här ute, kanske … jag vet så lite att det är bäst jag lyssnar lite till … å andra sidan … och är det ens viktigt i jämförelse med …”
När det har surrat tillräckligt länge går jag och läser Magda Gads blogg, för då vet jag att jag får läsa något som verkligen handlar om något viktigt. Men det hjälper ju inte er. Och vad har det gröna fingret med saken att göra?
Det gröna fingret är ursprungligen mitt eget. Det mötte en skärgårdstomt för ett par år sedan, när min flickvän introducerade oss för varandra. ”Hoppas du kan se igenom skiten”, sade hon och jag förstod ingenting. Jag stod ju i ett paradis.
Såhär ett par år senare förstår jag ändå vad hon menade, för vi har fått forsla bort hundratals kilo skräp som återstod av det gamla bohaget som hon ville ersätta. Harlequinböckerna som vi hittade förra året var bara en av alla skatter. Vi har rensat och röjt onostalgiskt (imponerande onostalgiskt – tur att det inte är jag som ska skiljas från mina gamla barnmockasiner och första vattenkanna), byggt en liten stuga och petat i jorden.
Det som vanligen händer mig när jag petar i jorden är två saker:
1. Jag får en fästing. De ropar på varandra där nere i vegetationen: Nu kommer hon! och så har de antagligen ett kösystem som ser till att alla får en chans. Jag bränner dem med braständaren tills de spricker, för jag har redan haft borrelia en gång. Det hjälper inte, för de använder min flickvän som bro, sitter på henne som busshållplats och promenerar över på mig när vi tittar bort eller hänger i ett mörkt hörn. Pst, homobröllopsmotståndare med krystade argument, här har nichansen att blanda in borrelia i retoriken!
2. Allt annat blir mindre viktigt än att mina vinbärsbuskar mår bra. Att hallonen får mustig granförna, att rabarbern spränger med sin röda topp och att tomaterna spänner sina muskler mot solen. I söndags byggde vi ramar till ett primitivt växthus (växtskåp? växtskrubb? Ett mycket litet rum till våra tomater, en växtkammare). Igår gick jag till Farsta Centrum för att köpa medicin, och kom hem med en termometer till växthuset.
Och det stannar inte där. Följande naturnära beteenden är bara ett axplock:
– Ett abnormt intresse för rödhakens förehavanden, resulterande i utrop som ”Nu är han i granen igen!” och ”jag tror att det är ungen från förra året, den som satt i boden!” Varenda gång kommer spillkråkan svängande förbi och tjuter: ”Intresseklubben antecknar!”
– En komplicerad relation till spillkråkan. Frisyrledes känner jag mig besläktad med den, och vill gärna att vi ska vara vänner. Ni vet, sådär som när man ser punkare på tunnelbanan och ba: Jag har varit som ni! Och de ba: Öh stick mormor. Så är det mellan mig och spillkråkan. Men i helgen fick jag i alla fall den här bilden.
– En benägenhet att sticka iväg till diket på andra sidan vägen för att se om grodynglen fortfarande lever. De ser ut att ha det så trångt! Eller är det jag som projicerar mina känslor för folksamlingar på ett gäng yngel som inte kan tänka sig något bättre än att trängas med 500 kompisar och suga på ett ruttet löv?
Så nu vet ni. Jag är inte tyst för att jag får briljanta tankar som jag håller för mig själv. Jag är tyst för att jag smyger på spillkråkan i hopp om att kunna smygfota hans stjärt. Våren har bara börjat, så räkna med att naturromantiken bara är i sin linda. Här får ni en gullig bild på grodynglen, som ligger bredvid varandra med sina små trådarmar och suger på sitt moderskepp.
