I april 1990 lämnade vi Masvingo Bibleschool för att göra sånt som turister gör när de åker till Zimbabwe. Ha semester, helt enkelt. Dessutom råkade det vara 10-årsjubileum av Zimbabwes självständighetsdag, vilket bland annat firades med tusentals små pappersflaggor varav jag räddade en. Det första inlägget här är möjligen mitt favoritinlägg i hela dagboken.
1990-3-29
Igår hade jag en godis i fickan. Nu är vi på väg till Hwange! Vi har nyss fikat och nu åker vi i bilen. Det är därför det skakar så. Idag när vi kom överens så råkade jag riva Michaela med min stortånagel på hennes knä och stortånageln gick av. Men konstigt nog började det inte blöda! Alldeles nyss petade jag mej i näsan. Nu åker vi över en bro. I går badade vi i polen i Maibo. Snart är vi framme i Hwange. Nu är vi i Hwange. Det känns nästan som om vi hade åkt till Afrika bara för att åka hit!
Nu har vi åkt en tur i parken. Vi såg 100 impalas! Vi såg massor av andra djur också, men dom orkar jag inte räkna opp.
1990-4-16
Bara nio dagar kvar, och imorgon ska vi åka flyg! Ja, inte så långt i och för sej, bara till Harare. Men ändå. Nu är vi på Njube, stället där pappa bor på. Igår åkte vi buss hit. Bussarna här är inte alls likadana som dom svenska. Det skakar och skramlar och då och då måste bussarna tvärbromsa för kor, getter eller åsnor. När man vill att bussen ska stanna så visslar man till. Och hela tiden är det afrikansk trängsel. Mr very good som också bor här säger jämt, och jag överdriver inte, very good. När han möter mamma eller pappa så säger han:
– Hello! Have are the verygoods? Are they very good?
En gång när pappa kom till honom och bjöd på rostade jordnötter så sa mr very good:
– Ah, very goods in the very good!
1990-4-18
Idag är det 10-årsjubileum i Zimbabwe. Vi var i en stor, stor, rund idrottsarena. Det är bäst att jag börjar från början.
På morgonen så fick vi jättebrottom till bussen som hämtar oss till stan. Jag trodde förståss att vi skulle till stan som vanligt, jag hade glömt att det var 10-års-jubileum idag. Det var fullt i bussen när alla kamraterna hade kommit på. Jag satt i knät på Lisa och flätade gräs. När vi kom fram, så såg det inte alls ut som stan. Det var bara den där idrotts-arenan och en massa torrt gräs. Och en hjord av ungefär 100.000 människor, förståss. Vi gick upp för alla trapporna och tittade. Där var det fullt. Där också. Vi gick ner en trappa och upp för en annan. Där var det också fullt. På nästa också. Då blev vi trötta och gick ner för alla trapporna. När vi hade irrat omkring lite i trapporna hit och dit, så hittade vi en ingång till ”tratten”. Där var det kö och trängsel. När vi hade gått både upp och ner för en trappa hittade vi äntligen lite plats. Det hade redan börjat. En vaktparad hade just ställt sej rätt. Dom såg precis ut som i walt disney. Jag hade alldrig trott att det fanns sån’t på riktigt. Då och då svimmade en av medlemmarna i vaktparaden. Egentligen var det inte så konstigt, dom måste stå prick stilla i den stekande solen med mörka kostymer. Det var så högtidligt att hellre än att ta ett steg åt sidan och fläkta sej, så svimmar dom. Nu måste jag tyvärr sluta för idag. Jag hoppas att jag skriver mer imorgon.
1990-4-19
Vaktparaden såg ut som en grupp tennsoldater. En gång så såg jag en ”tennsoldat” försiktigt titta sej omkring så att ingen skulle se, och sen rörde den lite på benen.
Medan dom stod där så hade det kommit in en mängd flickor med röda kjolar och gula tröjor. Jag tänkte: kan inte den där vaktparaden gå ut någon gång så att vi får se vad dom där flickorna ska göra för något? Varkparaden hade stått där i tre timmar ungefär nu. Någon enstaka gång hade dom fått marchera runt lite grann, men annars fick dom knappt andas. Äntligen marcherade dom ut! Flickorna hade ställt upp sej i ordentliga rader, och dom fyllde hela arenan när dom kom ut dit!
1990-4-20
Sen började det! Det blev musik och flickorna började dansa! Dom gjorde mönster och figurer av sej själva! En gång skrev dom: Ten years oald.
1990-4-23
Jag orkar inte skriva mer detaljerat om allt som vi såg.
1990-4-24
Det kom i alla fall flickor i röda och vita kläder. Dom dansade förresten också. Vaktparaden kom in ibland och då och då pratade Mugabe president. Sabonga tatenda. Det är om när vi kom ut som jag egentligen vill berätta. Det blev en JÄTTE-trängsel. Först stod vi bara fritt i trängseln, jag, Elin och mamma. När det kom bilar så slog poliserna på folk för att dom skulle flytta på sej. Sen, när grindarna öppnat sej, då blev det en trängsel som var mer än 10 gånger större än någon annan trängsel som jag har varit med om. Nu måste jag nog sluta med 10-års-jubileumet, jag har mycket annat att berätta.
0 svar