”Författandet måste kräva massor av fantasi och inlevelseförmåga”, hör jag ibland. Och det är ju sant, man behöver kunna hitta på för att hitta på, och leva sig in för att hitta på trovärdigt. Men när jag häromdagen satt och tänkte på saken, insåg jag något. Den största utmaningen för min inlevelse är aldrig att kunna veta hur mina romankaraktärer reagerar. Det är något helt annat.
När jag skriver skriver jag långsamt. Varje mening måste vridas och vändas på, antingen på en gång som när jag skriver eller i redigeringen som när en del andra skriver. Jag tänker mig att det är likadant för alla som skapar. Musiker, konstnärer och författare. Vi sitter och putsar på samma fläck, mening, lick i timmar, och tar fram det nästa dag igen. Det är som att säga ett ord så många gånger att det tappar sin betydelse, till slut har man ingen aning om hur det låter. Och det är då man verkligen behöver sin inlevelseförmåga.
Den största utmaningen för min fantasi är alltså inte att hitta på spännande människor och trovärdiga men oförutsägbara skeenden. Det är att se på min text och försöka föreställa mig att jag ser den för första gången. Delen av hjärnan som jag använder för att fantisera fram en karaktär och tänka mig hur den upplever en händelse, jag känner den jobba dubbelt så hårt när jag i mitt sinne försöker tänka bort stycket jag just skrev och läsa det som om det var första gången. Vad skulle texten få mig att känna om jag aldrig hade läst det här förut?
Jag är tråkig att se på när jag skriver. Jag vet det för att min sambo har berättat det för mig, jag är en stillasittande rygg och bakhuvud och endast emellanåt skriver jag några ord. Men det rör sig här inuti. En ständig ommöblering för att min läsning ska få nya positioner. Ett ständigt inre, nödvändigt bedrägeri när jag parerar min egen vetskap om texten och konstruerar en annan, omärkt blick. Jo, på så vis kräver det massor.