Det är lustigt egentligen, hur så få böcker skrivits om språkpoliser. Bara ordet språkpolis är ju eggande nog! Först språk, vilket är varje människas specialintresse då vi behöver det för vår arts favoritgrej, kommunikation med andra människor. Och sedan polis, vilket är ett beryktat yrke med utrustning, uniform och det stora ansvar som följer på ett våldsmonopol.
I mina språkböcker har de skymtat fram, framför allt i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik, där mopedburna språkpoliser jagar katakreser, arresterar strandade prepositioner och kallas till extrainsatser när en programledare har råkat säga ”spendera” i stället för ”tillbringa.
Och vi har dem alla inom oss! Även till synes ointresserade tweenies känner den språkpolisiära vreden välla fram när deras föräldrar använder ord som ”cringe” på fel sätt (eller över huvud taget). Till och med liberala lingvister, som ägnar dagarna åt att fascineras av språklig förändring, kan lockas ingripa när någon närstående envisas med att använda ordet ”björntjänst” på fel sätt.
Samtidigt är ordet i sig ett slags skällsord. Efterledet -polis insinuerar att språkpolisen styr och ställer, ja kanske rentav utövar en sorts våld, och termen tas ofta till när någon hakar upp sig över språkliga fel i sammanhang där innehållet borde överskugga formen. Om någon pratar om att ta självmord är det inte läge att pränta in att det heter ”begå”.
Det är lätt att raljera över språkpoliser. En tonåring kan himla med ögonen åt en moster som tycker att det viktigaste i världen är att kunna skilja mellan de och dem. En liberal lingvist kan överlägset påpeka att språket förändras och att den som går runt och försöker upprätthålla rådande struktur är en enkelspårig bakåtsträvare.
Men sanningen är att språkpoliser behövs. De finns överallt där språk finns, och det beror på vad språk är. Språket är en enorm, komplex och stundom åbäkig överenskommelse mellan människor om vad kombinationer av olika ljud och bokstäver ska betyda. För att överenskommelsen ska fungera måste vi ständigt se till att alla har ungefär samma uppfattning. Om en jeppe på ett bygge säger ”skiftnyckel” fastän han menar ”insexnyckel” kommer de andra byggarna ha svårt att förstå vad han menar. Om han säger ”insektsnyckel” kommer alla att förstå vad han menar, men någon mer välinformerad kommer antingen att flina varje gång han säger det eller i språkpolisiär anda underrätta honom om felet. (Och om/när tillräckligt många säger ”insektsnyckel” kommer det förr eller senare in i SAOL och betraktas som en del av överenskommelsen.)
När jag skrev Handbok för språkpoliser kunde jag inte vara mig själv. Dels är jag personligen en av de där språkliberala lingvisterna som saknar tillräcklig kåranda för att betros en batong. Dels hade språkpoliskåren i mina böcker (framför allt Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik) utrustats med en hel värld, där Ordbruksministern läst satsvetenskap och språkpoliser examineras från Språkpolishögskolan.
Jag bestämde mig för att kanalisera Språkpolishögskolan. Dess ledning är tydlig och rak, och vet till skillnad från mitt civila jag exakt hur mycket våld en Bad Cop bör använda mot en särskrivare. Resultatet kommer ut nästa vecka, en handbok för alla sorters språkpoliser med en uppslagsdel över vår vanligaste språkkriminalitet. Det ska bli mycket spännande att följa dess väg ut i världen.
0 svar
Oj, vilken välmixad aptitretare!
Den boken är jag beredd att våga livet för, med en tunnebaneresa till Söderbokhandeln!
/Språkvaktmästare och privatspanare
Den boken är till bredden full med i stort sätt det jag har funderat kring oxå…
Puh, den meningen krävde sin ansträngning att nedteckna.
Om, och om ja hur, går den få signerad före jul? Jag tänkte ge den till en nära konstapel i min närhet. 😉
Mejla mig på sara.lovestam at gmail.com så fixar vi det!
Jag är just i full färd med att läsa din bok och har just skrivit ett blogginlägg om att jag ska läsa den. Rena sammanträffandet att jag hamnade här.
Tack för att du delar med dig av dina tankar om språk!
Christina Karlsson
Krönikan i SvD idag, 9/12:
Det bästa måste vara att skriva det gamla eller nya konstiga ordet med slash och ordet alla förstår!
Cringe/pinsamt, gråverk/ekorrskinn etc. Då förstår alla och lär sig också nya ord!
Förvisso – men det ser ju lite konstigt i en skönlitterär text. I en artikel skulle det däremot fungera bra!
Jaa visst det är klart, tänkte inte på de’! Hihiiii
Tack Sara för ännu en intressant bok om grammatikens svindlande värld. Har läst dina böcker om Grejen med substantiv, verb och ordföljd och det här är verkligen en förnäm uppföljare. Ett par grammatiska problem som jag diskuterat på sistone med vänner finns med i boken. Jag tackar för dem. En sak jag inte hittat i dina böcker är ett förtydligande angående vilka regler som gäller för orden ”tar” och ”fattar”. En av mina chefer irriterade sig över att folk säger ”tar ett beslut” istället för ”fattar ett beslut”. Har i många år undrat hur det egentligen ligger till. På TV hör man för det mesta ”tar ett beslut”.
Min egen tolkning, som får härledas till en icke, djupare grammatisk kunskap, vill ha det till att vi använder ”fattar” när vi talar mer abstrakt, t.ex. ”fattar ett beslut”, medan ”tar” används vid mer handfasta handlingar, t.ex. ”tar tag i någon”. Jag ryser vid tanken att vi antagligen kan använda bägge utrycken. Vid en snabb googling får jag av Språkbruket veta att så är fallet; man kan använda bägge uttrycken när det gäller beslut.
Vore ändå roligt att höra din åsikt om detta språkliga dilemma.
Tack för de fina orden! Jag har inte fördjupat mig i ta/fatta, men gör en anteckning inför min eventuella uppföljare till språkpolishandboken. Min spontana tanke är att ”fatta” ju alltmer gått mot att framför allt betyda ”förstå”, vilket kanske gör det främmande för många att använda ordet i samband med ”beslut” och då väljer alternativet ”ta”.
Intressant koppling. När jag hör fatta i betydelsen förstå känns det mer som talspråk. Men det är ju en distinkt skillnad mellan känsla och grammatikregler!
Ser fram emot framtida uppföljare. Trodde aldrig att grammatik kunde vara så roligt.
Allt gott inför jul och nytt år!
Julklappstips!
https://skrivarsidan.nu/bokblogg/handbok-for-sprakpoliser.html
Vill gärna kommentera dagens inlägg om Luciasången. Du skriver att det står i Rosens sångtext ”solen förlät” han skriver ”förgät”. Du har gjort om hans text, vilket jag inte tycker är OK utan bör påpekas! ( ”ordpolis”).
Hälsningar Marianne Westlund (gammal lucia)
Hej Marianne! Varifrån hämtar du att det i originalet skulle stå ”förgät”? Alla etablerade källor anger att det i originalet står ”förlät”, och det vore dessutom grammatiskt underligt om han skrivit imperativformen ”förgät”. Självklart skulle jag inte göra om hans text och påstå att det står något annat i originalet än vad det gör. Läs gärna lucka 13 för mer utredning kring ordet förgät/förlät!
Jag hade så roligt när jag läste Handbok för språkpoliser. Jag är en good cop, fast En liten halv-bad cop som inte släpps fram huserar inom mig. Med åren har jag blivit mer accepterande. En sak som hände mig när jag läste boken var att jag plötsligt kunde sätta ord på vad det är med ordet hen som stör mig. Jag tycker i princip att det är ett användbart ord, särskilt som ersättning för uttrycket ”honom eller henne”. Trots det har det hittills aldrig hänt att jag har använt ordet vare sig i tal eller skrift. Det jag kom fram till som stör mig är att ordet betonas. Vi kan inte liksom glida över det som vi gör med han och hon. Säger vi ”hon kommer snart” blir det mindre betoning på hon och mer på kommer än om vi säger ”hen kommer snart”. Så tack för att jag fick förstå min känsla trots att det inte alls var betoningen kapitlet om hen handlade om.
Helena
Läser handboken med stor behållning. Bäst hittills är Bad Cop-hanteringen av ”Mellan till”. Ser fram emot min favorit-förbrytelse – sammanblandning av före och innan. Trodde mig nästan ha hittat ett grammatikfel på sid 148:
”Ordet dagis är en förkortning av daghem, vilket år 1943 (trots protester från DEM som ville … ”
men även det var förtjänstfullt förklarat i kapitlet om de/dem.
Det enda jag saknar är några ord om ”oavkortat”. På ICA idag erbjöds jag köpa semlor för 49 kr varav 1 krona skulle gå ”oavkortat” till välgörande ändamål. När mitt inbetalda belopp redan avkortats med 48 kronor kan väl inte kvarstoden vara oavkortad?!
Tyvärr går det inte att klistra in bilder här!? Med anledning av vår tidigare diskussion om uttalet av Chevre, så finns svaret, i enlighet med vad jag ansåg, på Icas hemsida, mat man uttalar fel!! 😉
https://www.ica.se/buffe/artikel/mat-man-uttalar-fel/?utm_medium=email&utm_source=veckobrev&utm_campaign=centralt_v19_2021_artikel&utm_content=bild_uttal
Har köpt den och den ser lovande ut, men jag har inte hunnit så långt, ety rödpennan tog slut. 😉 I ett annat ärende lärde jag att ordet ’språkpolis’ nämns 1951 första gången i en svensk tidning. Det rapporterade jag till SAOB, som inte hade ordet, och kontakten där höll med mig om att SAOB-häftet måtte skrivas om, då ett så viktigt ord saknades. En tanke är att begreppet samman med så mycket annat kommit över Atlanten efter ’Kriget.