Livet

Häromdagen refererade någon till mig som ”svårt sjuk”, och jag förstod knappt att det handlade om mig. Inte för att jag har svårt att acceptera mitt cancerbesked eller av annan anledning vill leva i förnekelse, men för att jag helt enkelt aldrig har märkt av någon cancer.

Det förenar mig troligen med en stor mängd andra cancerdrabbade människor, som liksom jag fått sina diagnoser innan cancern gjort något väsen av sig. Min lilla tumör upptäcktes på grund av att man vid en fertilitetsbehandling opererade ut en harmlös polyp i livmodern och hittade en ofarlig cellförändring som sedan följdes upp en gång om året. Bröstcancer och livmoderhalscancer upptäcks ofta genom rutinkontroller, och jag antar att den som får ett sådant besked efter en mammografi eller ett cellprov känner lika lite cancer som jag kände när jag fick mitt.

Hade man inte undersökt min livmoder, hade jag inte märkt av någon cancer. Kanske inte på hela resten av året, kanske inte på flera år. I ett parallellt universum hade jag suttit här i full kalufs och haft releasefest för Ljudet av fötter, samtidigt som några mycket små celler fortsatte dela sig i mina inre organ. Om jag inte hade försökt få barn hade ingen tagit cellprover i min livmoder, och hade jag till äventyrs gått till en läkare och sagt: ”Jag är så orolig för cancer, kan ni kolla mig?” så skulle inte ens en röntgen ha visat någonting. Metastasen de hittade i lymfkörteln de opererade ut var fyra millimeter, för liten för att synas på en röntgenbild. Inte mycket större än en bit pärlsocker.

Jag äter mycket pärlsocker just nu, därav associationen. De första sju dagarna efter cytostatikabehandlingen har jag smakförändringar som bland annat resulterar i att:

• Syrlighet helt försvinner
• Salt smakar som något ur ett kemilabb (dock ej salt)
• Vatten smakar diskvatten

Jag har hittat en (1) typ av fast föda som smakar rimligt: Chokladbollar. Om jag gör dem på fiberhavregryn är det nästan nyttigt. Dessutom innehåller de mycket fett och kolhydrater, vilket får bland annat min syster dietistforskaren att heja på. Medan många människor, så fort de får höra att jag har cancer, sätter upp ett pekfinger och säger ”undvik socker, det göder cancercellerna!”, vill dietisterna bara att jag ska äta. Gärna kolhydrater, så att jag har energi nog för hela behandlingen. ”Jag måste undersöka om chokladbollar fungerar för fler som får smakförändringar av cytostatika”, säger min syster dietistforskaren. ”Tror du att det skulle funka med lite nötter i?” funderar hon, och jag utmanar henne att lansera boken Besegra cancer med chokladbollsdieten. Hon tror inte att det skulle sälja så bra, vilket säger allt om varför hon aldrig bör ge sig in i bokbranschen.

Två typer av flytande föda fungerar för mig under smakförändringarnas tid: havre-O’boy och guldmjölk. Den som läst hela chokladbollspassagen med tilltagande hets i andningen för att jag helt ignorerar sockerhotet, känner kanske nu ett visst lugn (åtminstone om hen inte fastnade på O’boy), för guldmjölk är den mest rekommenderade gula drycken bland alla som engagerar sig i relationen mellan mat och cancer. Om den fungerar ska jag låta vara osagt, men dietisten på Karolinska (och min syster) säger att den åtminstone inte gör någon skada.

Utöver att äta ordentligt, dricka sin guldmjölk och sova ordentligt finns det inte så mycket man kan göra för att hjälpa cytostatikan på traven – om ens dessa åtgärder påverkar. Det finns till och med frustrerande lite att göra, åtminstone om man frågar vetenskapen. (Frågar man andra finns det ingen ände på vad man kan göra.) Förutom en sak: träning.

All forskning jag har läst pekar på att träning lindrar biverkningar, ger goda långtidseffekter och inte är farligt för den som får cytostatika. Träningen tar inte bort några cancerceller, men är viktig för att man ska orka genomgå behandlingar som kan göra det. Det är ju själva attan, för en som 1) litar på forskningen och 2) avskyr att träna. Men jag är jätteförtjust i att leva och må bra, så ända sedan operationen har jag gått en promenad varje dag, och när läkningen tillät lade jag till ett dagligt rehabprogram med styrkeövningar. Jag konditionstränar när jag har extra ork, och avslutar alltid promenaden med att springa uppför fem trappor. Kanske (troligen) är det därför jag ”studsat tillbaka” ganska snabbt fysiskt efter varje behandling hittills och, som det står i forskningsrapporterna, ”upplevt hälsa”.

I morgon inleder jag min sista cytostatikaperiod – förhoppningsvis någonsin. Då påbörjas min sista kortisonvecka, eller med ett positivare ord: chokladbollsvecka, och jag kommer att känna mig redigt cellförgiftad. Men idag sätter jag mig i glittret och glammet i Tv4 Nyhetsmorgon och pratar om de nya orden i Svensk Ordbok.

Jag ärnar prata om hur s-pluralen etablerat sig alltmer i svenska språket, skulle jag säga om det nu inte slagits fast att ”ärna” är ett förlegat hjälpverb.

Uppdatering: Hur hårt jag än ärnade, så hann vi inte till s-pluralen. Men titta den 24:e juni så får ni allt plural ni någonsin önskat.