Lucka 19: Sten Nilsson med bruten nacke

Ni som lusläst denna blogg med kommentarer vet att jag fick storslagna planer när ingen åt upp tårtdekorationerna jag gjort till releasefesten för sista delen i Monikatrilogin:

Jag tänkte att jag, en vindstilla dag, skulle ta ut figurerna i deras naturliga miljö och fotografera dem där. Micke på sin motorcykel på en landsväg, renskötaren Sara i ett snölandskap, rallaren Sten i skogen.

Problemet var att det inte blev vindstilla, inte på flera veckor. Och sen köpte jag ett hus i juni, vilket fick till konsekvens att jag måste sälja lägenheten. Eftersom man ska låta sin lägenhet till försäljning vara så intetsägande som möjligt kunde jag inte låta sockerfigurerna stanna som eklektisk dekoration i bostaden, utan tog dem till min snälla syster där de fick ligga arrangerade i fyra papperskassar medan vi visade lägenheten. Och inte fick några bud, emedan bostadsmarknaden hade fått en stroke. Och väntade i fyra veckor för att annonsen skulle nollställas och ingen skulle se orden alla mäklare fruktar: ”23 dagar på Hemnet”. Vi lade upp lägenheten på nytt, fick den lyckligtvis såld, började packa, insåg att sockerfigurerna var säkras hos min syster, fick senare på hösten tillträde till nya huset och hämtade, i mitten av november, figurerna.

Så de har inte dykt upp i flytten, vilket egentligen diskvalificerar dem från denna julkalender, så man kan säga att detta är ytterligare ett sätt på vilket denna julkalender suger. Men eftersom det har hänt så drastiska saker med figurerna, i synnerhet Sten (men även Stina som tappat en arm!) får de vara med här ändå.

Sten Nilsson, den stolte, starke rallaren som lade rälsen på Inlandsbanan och ett antal andra järnvägar och levde hela livet med en skuld i sitt hjärta, såg på tårtan ut så här:

Men jag vet inte vad som hände hemma hos min syster, om det var något med värmen eller luftfuktigheten, för när jag hämtade honom hade han tyvärr tappat huvudet.